Lite om det japanska språket

Jag har under ett flertal år läst japanska, både i Japan och på universitet här i Sverige. När jag först började med japanskan var det kaos, konstiga tecken, upp och nedvänd grammatik etc. Jag ska redan nu säga att man inte lär sig japanska lika snabbt och enkelt som man till exempel lär sig tyska. Dock vill jag påstå att japanska är ett väldigt logiskt uppbyggt språk, i de flesta fall. Många av oss som är uppvuxna med svenskan inser kanske inte hur ologiska vissa delar i vårt språk är, vilket jag bland annat fått höra från japaner. Något annat som pekar på samma sak är att när japaner frågar mig om vissa saker gällande det svenska språket, händer det ofta att jag inte kan säga varför saker och ting är som de är, men åtminstone kan jag säga vad som är rätt och vad som är fel. Detta gäller inte enbart mig utan flera klasskompisar till mig har upplevt samma sak. Däremot, om man frågar en japan om något gällande japanska, så är det högst troligt att de kan svara på frågan och förklara varför. Märkligt fenomen.

Det japanska språket är uppbyggt på följande vis: subjekt objekt verb, medan svenskan är uppbyggt med subjekt först, sen verb och sist objekt. Skulle man alltså vilja säga ‘jag äter ett äpple’ skulle man på japanska säga det ‘(jag ett) äpple äter’. För att här förvirra er lite till kan jag även säga att man i japanskan tar bort olika onödiga delar ur meningar. Som ni ser har jag satt ‘jag ett’ inom parenteser och om vi börjar med det enkla, man brukar inte specificera ‘en’, ‘ett’ om det inte är absolut nödvändigt där det tillför något värde till meningen. Och anledningen till att ‘jag’ också är satt inom parentes är för att man i japanskan ofta inte behöver nämna subjektet, då detta ofta framgår av kontext vem det är. Här kommer vi till en annan intressant sak, nämligen just kontext. Allt är kontext i japanska och du kan utelämna saker som framgår utav kontext. Vi gör det också till viss del i svenskan, till exempel: ”Vad äter du?” – ”(Jag äter ett) äpple”. Så även i svenskan gör vi så här, dock inte i samma utsträckning som i japanskan.

Om vi går tillbaka till meningen ”jag äter ett äpple” ska vi kika på en annan rolig sak i japanskan, nämligen partiklar som beskriver ords funktion i en mening: Watashi HA ringo WO tabeteiru. Watashi är jag på japanska, ringo är äpple och tabeteiru är en böjning på verbet för att äta. Som ni ser finns det ‘HA’ och ‘WO’ i meningen också (HA uttalas som WA och WO som O), där HA beskriver att ordet före är subjektet (i de flesta fall, brukar kallas topikmarkör) och WO berättar att ordet före är objektet till verbet. Tycker du detta låter rörigt? Ingen fara, det hela kommer låta så mycket enklare när du väl börjar lära dig japanska.